En ankdamm.

En person beskrev sin hemkomst till den lilla staden som ett dopp i en ankdamm där alla antingen legat med eller älskat varandra. För mig som stockholmare är sådana liknelser obegripliga.
Personen i fråga avskydde ankdammar. Jag antar att hon inte gillade inaveln som skapas, eller intrigerna, eller att alla vet allt om alla. Kanske gillade hon inte likformigheten som skapades heller. Jag antar dock att hon själv deltagit i spelet.

Som stockholmare känner jag som sagt inte igen detta, och jag är glad för det. Jag tror inte heller att jag någonsin kommer förstå, snart kommer ju dessa ankdammar att sina. Låt mig berätta

Trots kristider ser jag en process som talar för något gott i framtiden - urbaniseringen. I Sverige började den huvudsakliga urbaniseringen någon gång på 1800-talet och hittills har vi inte kommit till något slut. Avflyttningen från landsbygden är en pågående process.

Runt om i världen syns samma mönster. Bombay når snart tjugomiljonersgränsen när Indiens befolkning väljer anonymiteten i storstan framför ankdammen på landet. I Afrika är processen också på gång, dock har man inte kommit så långt som Argentina som anses vara världens mest urbaniserade land där cirka 80 procent, om jag kommer ihåg rätt, bor i städerna.

Urbaniseringen talar alltså för en ljusare framtid. Miljöproblemen minskar när transporter inte längre behövs och när människans avtryck på jordytan koncentreras till små punkter. När vi alla bor på samma ställe drivs också kreativiteten på, kanske kommer vi på ny, miljövänlig teknik. Kanske kommer också vi alla förstå varandra bättre när vi bor tätt intill varandra och lär oss tala samma språk. Kanske kommer krig och konflikter bara finnas i historieböckerna.

Det bästa med urbaninseringen är ändå, som ni redan anat, just att ankdammarna avdunstar och upphör. Fy fan för småstäder.

..............----------- H -----------..............