Tusan

En gång hyrde jag en snöskoter. Jag tog på mig overallen, styrde ut i skogen och kom till ett snötäckt gärde. Det fanns inga tidigare spår. Terrängen var helt orörd och öppnade sin famn och välkomnade mig till den ljuva värmen. Fast det var ju givetvis kallt, därav snön, och därav snöskotern.

Runt mig sprang rävarna. Runt mig mig hördes det porlande ljudet av smältvatten i de små vinterbäckarna. Solen sken. Jag körde vidare och njöt av dagen. Jorden, naturen, miljön, det ljuva. Jag var tillbaka där människan hör hemma.

Av livet jag njöt samtidigt som skotern på snön den flöt.
Sen såg jag inte trädet framför mig. Näsan krossades och snöskotern har jag aldrig igen rört.
Så kan det gå käre C, om du inte passar dig. Fjärt. Fjöört.