Mitt sista inlägg här? - Välkomna hem till mig!

Jag är tveksam till denna odiss, det är ingen hemlighet. Jag har varit missnöjd med herr h:s frånvaro, och i likhet med herr h gillar jag inte grupparbeten, särskilt inte grupparbeten där jag gör det mesta av jobbet. Trots mina idoga uppmaningar har h:s engagemang tyvärr varit svalt. Och jag har fått nog.


Så nu har jag öppnat eget. Ni är alla välkomna att ta del av mina syner på

http://denallseende.blogspot.com/


Som alltid skriver jag enkom för min egen skull. Allt därutöver är ren bonus.



Jag skickar dock iväg en trevare till herr h: Det finns säkert utrymme för denna odiss att leva kvar i någon form. Jag är inte omöjlig, även om jag är den som är den.



c.

förändringarnas tid

OK.

Jag har förstått.
C har lämnat huset.
På återseende? Nej, det verkar inte som det den här gången.

Det har gått så många dagar nu utan spår från C, att jag verkligen tror att han lämnat vårt bo.

Det är inte med sorg jag konstaterar det.

Det är med hopp om en ny tid - en ny framtid.

Jag har lyckats erövra odissen. Jag har full kontroll.
NU är den min.

Jag har aldrig gillat grupparbeten, jag gillar inte att behöva anpassa mig och att kompromissa. Jag vill ha kontrollen fullt ut. Därför känner jag nu hopp.

Läsare!
Ni har något spännande framför er.
Stanna i kontakt.

C!
Har du ångrat dig?
HAHA, i så fall.
Nej jag skoja, du får va med. Men tills dess viner min piska som jag vill.

/H

På återseende?

Jag har allvarliga funderingar på att avsluta mitt deltagande i denna odiss. Odissen har kommit till vägs ände och förtjänar att vila i frid. Den har tjänat mig väl men tyvärr (och inte helt oväntat) gått samma öde till mötes som det mesta här i livet: Tynat bort, runnit ut i sanden, tappat stinget, förlorat sin aktualitet, passerat bäst före-datumet.

Den ska få bli ihågkommen för det den en gång i tiden faktiskt var: En ögonöppnare för oss alla.



Eventuellt startar jag eget under hösten. Jag gillar trots allt formatet. Potentialen att nå ut. Anonymiteten.


Om jag har lust återkommer jag.

c.

Till läsaren

Jag tänker aldrig ge mig. Jag är född på 1980-talet. En förlorad generation. Den första som fått det sämre än sina föräldrar.

Saker och ting suger. Det ska man ha klart för sig. Under andra världskriget var valspråket "En svensk tiger". Under nutidens ständigt pågående krig mot den totala meningslösheten och ledan är mitt valspråk "En svensk suger".

Ledan har varit min följeslagare i sommar. Det ger avtryck i ens tankar och känslor.

Jag hoppar in i slutet av en längre dikt av C. Baudelaire:

" Men i våra lasters vidriga zoo som hyser
leoparder, hyndor, giftormar, gamar,
skorpioner, schakaler, och andra som gläfser, fnyser,
tjattrar, krälar, ryter och jamar


finns det en som är fulast, ondast, och mest avskyvärd!
Fast han varken skriker eller gestikulerar
skulle han gärna slå i stycken hela vår värld
och sluka i en gäspning allt som existerar.


Han fäller ofrivilligt en tår - det är Ledan,
som med drömda giljotiner fyller sitt rike.
Läsare, detta sensibla monster känner du redan,
- hycklande läsare - min broder - min like!"




c.

Vad Vill Arbetarrörelsen?

Det har varit tyst från denna blogg ett tag. Är det sommarlunken eller är även denna odiss på väg att falla, precis som resten av samhället?

C. har varit på sitt konspiratoriska och uppjagade politiska humör ett tag. Nu är det dags för en stunds katharsis på denna odiss:

Vad vill arbetarrörelsen?


Svaret på denna fråga bestämmer vår framtid under all överskådlig tid. Tyvärr tycks det inte finnas något svar eftersom arbetarrörelsen själv inte verkar veta vare sig in eller ut. Allra minst våra kära Mona S.


Arbetarrörelsen verkar mest intresserad av att fraternisera med mediakåta hbt-personer och hustrustenare från jordens alla skitländer. De nya idealen verkar vara att det ska löna sig att "tappa bort" sitt pass och sedan uppbära olika ekonomiska bidrag tills man dör. Eller att låta bråkiga elever få styra en hel skola med maffiametoder medan lärarna hukar i lärarrummet, rädda att bli avskedade om de råkar ryta i lite för hårt, eller hålla upp en hand i försvar när de blir misshandlade. Och givetvis ska inte eleverna ha betyg, det kan ju sätta en stämpel på och sortera ut dem som inte får bra betyg. Sådant är ju orättvist. Andra ideal verkar vara att samhället ska vara ett rättslöst vakum där varken polis, åklagare, domstolar eller kriminalvård ska ha resurser, krav eller kunnande nog att garantera medborgarna rimlig säkerhet. Eller ett avskaffat försvar så att landet inte kan försvaras, samtidigt som den store björnen i öster börjat vakna och snart är sugen på frukost.


Det kan knappast ha varit detta som arbetarrörelsens pionjärer tänkte sig när de började förverkliga sin vision om ett demokratiskt, humant och värdigt folkhem. De hade helt andra ideal: Arbete, rättvisa betyg, laglydighet, nykterhet, bildning, solidaritet, idrott,sunt leverne och ett försvar för att hävda landets rätt att existera och folkets rätt att själva få välja sina ledare.

Kort sagt: Gör din plikt, kräv din rätt.


Om arbetarrörelsen ska ha någon chans att få tillbaka makten, och kunna skapa ett drägligare liv för den stora skara människor som bara vill leva i fred och frihet och ha det allmänt bra, måste den återgå till de grundläggande idealen. Back to basics.

Det kommer aldrig gå så länge Mona S. sitter på ordförandeposten. Detta vet dom själva men det är ofeministiskt att säga det högt. Och allt som inte är politisk korrekt ska tigas ihjäl.

Nej, missnöjet sjuder ute bland folket i landet. Snart är gränsen nådd och då gäller det att ha bunkrat vatten, mat och mediciner för det kommer bli både blodigt och långvarigt.


c.