"Men jag har ju inget att dölja"

Nej det kanske du inte har, men då säger du automatiskt ja till myndigheter att kontrollera dig mer och mer. Och informera sig mer och mer. Men du har ju inget att dölja så du motsätter dig inte heller nästa integritetskränkande akt från myndigheternas sida. Och så går spiralen.

Tillslut har du och alla andra som inte döljer något legitimerat ett samhälle där inte ett steg kan tas av individen utan att registreras. Men det är klart, döljer man inget har man inget problem.

Men om man inte vill att någon ska se att man har en dålig dag, eller om man vill gå för sig själv och mysa i sin egen glädje, eller om man vill gå med kuken hängande utanför gyllen, eller om man vill, med flit, bete sig misstänkt, bara för att retas, ska man då inte få göra det, utan att dom där uppe rycker in och rättar ledet?

Jag tycker det.

Därför lyssnar jag bara på musik jag inte gillar på spotify, därför lånar jag bara tråkiga böcker på bibblan, därför söker jag bara på porr på Google, för att förvirra.

Därför handlar jag inte med kort. Därför har jag inte facebook. Därför gör jag tvärtemot.

För annars kan vi åka till Nordkorea, som DN så bra jämförde det med.

Dessutom håller inte argumentet. Alla har faktiskt något att dölja, ingen kan vara fläckfri. Den personen finns inte här, bara i dressmanreklamen, eller i greppet på Cafés stiltipsredaktion, eller i Reinfeldts våta drömmar om Sverige.
Men inte i verkligheten.
Tror jag.

Ta det inte fel om du känner dig träffad, fel på det sätt att du skulle vara någon slags Jan Myrdal-wannabe som förespråkar total diktatur. Så menar jag inte.



H