Inte en nagel i ögat.

Jag koncentrerar mig och spänner blicken på mina korta, smala korvfingrar. Första fingret: Jag sträcker ut det och spjärnar på fingrarna, och längst, ja längst ut, är jag inte nöjd med det jag ser. Alldeles för långt, och dessutom svart under.

Det är en konstig känsla, det är som att vara oduschad, eller som att ha saker som fastnat mellan tänderna, något som egentligen inte gör ont, men som stör.

Och alla naglar är likadana- långa och svarta. Men nu äntligen har jag äntrat badrummet och börjat med saxen. Det är en njutning. Saxen är ny, en modell från apoteket som liksom samlar in restprodukterna. Den är vass som fan.
Vid det här laget glömmer jag allt som inte har med naglar att göra. Skolan, jobb, krig, växthuseffekt, ja... allt är borta. Det är bara jag och mina naglar som befinner sig i nuet.

Så jag knipsar av första halvan på vänstra tummen - en njutning. Jag tar resten - en tyngd lämnar mina axlar. När hela handens naglar är klara svävar jag på moln. Och bättre ska det bli - jag går jag över på nästa hand.
Samma sak igen. TIllsut har alla naglar hamnat i toan och de äckliga, smutsiga, alldeles för långa naglarna har kortats till vita fina, lite vassa, små fina naglar. Jag mår bra. Det är en slags meditation. Och det bästa är att jag har tårna kvar, men dem tar jag imorgon, så jag har något att se fram emot.

H