Under en period i mitt liv på cirka två månader sov jag varje natt i ett och samma lakan utan att tvätta det. Det gick naturligtvis åt helvete. Första natten var jag ren och lakanet nytt. Det var gjort av siden och smekte min hud likt en kvinnas sökande händer. Jag försökte verkligen att duscha för att undvika smuts i lakanet. Men det gick inte. Jag hittade inte tillfälle att rengöra min kropp varje dag. Istället la jag mig i mitt lakan och lät min smuts från min kropp övergå till lakanets fibrer och sätta sig där. I flera nätter pågick detta. Och eftersom jag verkligen behövde lakan runt mig varje natt kunde jag inte tvätta det. Torktiden var över ett dygn. Så jag sov vidare i min smuts. Tillslut slängde jag lakanet, och duschade, och sov aldrig igen, eftersom mitt lakan inte längre existerade.
H
lördag 30 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
Livet är vackert
Horor, porr, betalsex, filmade samlag, prostitution - jag älskar det. Jag älskar timmarna på kvällen när jag stängt av telefonen, dragit för gardinerna, släckt ner i rummet och startat datorn. Jag har ätit och skitit och tagit på mig mjukisbyxor och en stor lös t-shirt. Jag är i toppform för en skön avslutning på dagen och ett par timmars seriös porrsurfning kan börja.
Först brukar jag slött kolla igenom de senaste inläggen på Flashbacks prostitutionsforum. Finns där några intressanta tips eller synpunkter? Några nya bilder på horor från medlemmarnas senaste resor till Thailand, Tjeckien eller Holland? Sedan brukar jag gå över till samma hemsidas porrforum och kolla in de senaste inläggen. Några nya tips om bra hemsidor med streamade videos? Några nya amatörsidör som är värda att kolla in? Därefter kan den riktiga porrsurfningen börja.
På en kväll kan jag se mer porr än vad en vuxen man gjorde på ett helt år för 30 år sedan. Den som säger att det var bättre förr vet inte vad han pratar om. Under timmarna innan läggdags hinner jag bl.a. besöka ett svenskt amatörpar som har sex någonstans i Mellansverige, se en japansk kvinna bli nersprutad i ansiket av 100 artiga japanska män i vita kalsonger för att därefter dricka upp den restererande sperman som hon samlat i en stor bunke under hennes ansikte, och jag får vara med och titta in bakom kulisserna på en porrfilmsinspelning i en lyxvilla belägen på någon av de vackra kullar som omger Los Angeles. Därefter ser jag en alldeles nybliven tjeckisk 18-åring bli intervjuad av en fet oklippt och ganska äcklig tysk man innan, under och efter hennes porrfilmsdebut som givetvis innefattar hennes första anala samlag här i livet. Jag betraktar hur amerikanska negrer knullar extremt fattiga brasilianska mödrar och döttrar tillsammans på lyxhotell i São Paulo. Jag bevittnar hur en ung amerikanska som gråtandes blir knullad på en soffa när manlig porraktör nr 2 kommer och säger att han ska trösta henne genom att stoppa in kuken i hennes mun avbryter det hela och hysteriskt och skrikande rusar upp, halkar på en spya på golvet, spyr ännu mer och därefter bryter ihop gråtandes och skakandes på golvet. Jag får följa med in på en tysk bordell och se intervjuer med ägare, anställda horor och den smått fantastiskt uppfinningsrike fastighetsskötaren som får hela stället att fungera, för att snabbt därefter växla över till ett stort gruppsexparty i en mastodont marmorbeklädd villa på den italienska landsbygden. Jag rör mig sedan nordost ut och avslutar kvällen med sunkig upphetsande våldtäktsporr från alla övergrepps hemland, nämligen Ryssland. Det där spännande klippet på den ganska snygga svenska 18-åriga tjejen som onanerar med en dildo och sedan kommer skönt har jag inte hunnit se på ikväll, så jag sparar den sidan i Bokmärken och tittar på det imorgon kväll istället.
Ungefär så här tillbringar jag mina kvällar, och har gjort det i ca 10 års tid nu. Upplevelsen blir ännu häftigare om man tidigare på kvällen varit på thaimassage och naken blivit masserad av en ung nyinflyttad thailändska som på extremt knackig engelska försöker övertala en att köpa en avrunkning, först för 500 kr, sedan för 300 kr, för att till sist desperat be om att få runka av mig för 100 kr, please please, samtidigt som hon lovar att ta av sig kläderna och visa brösten och fittan. Känslan av makt och överläge, det faktum att det är jag som bestämmer, är berusande och beroendeframkallande. En hundralapp för denna fattiga bondtös betyder mat för en vecka för hennes 1,5-åring som bor kvar hemma hos mormor på den thailändska landsbygden, medan en hundralapp för mig inte betyder ett enda skit.
Givetvis köper jag inget sex - bara förnedringen i sig av att ha prutat ner avrunkningen till 100 kr är fullt tillräcklig för att tillfredsställa mig. Dessutom vill jag inte bryta mot lagen, det är en onödig risk. Istället tackar jag för mig, åker hem och duschar och påbörjar kvällens porrsurfning.
Dagen efter vaknar jag som ett barn, ren och fräsch i själen, och går och jobbar, tränar eller gör vad som nu står på schemat den dagen. Och jag vet att en betydande del av de människor jag möter under dagen har tillbringat gårdagskvällen på precis samma sätt som jag. Och jag vet att det inte finns något som helst fel i det. Tvärtom är livet ganska vackert, när allt kommer omkring.
c.
Först brukar jag slött kolla igenom de senaste inläggen på Flashbacks prostitutionsforum. Finns där några intressanta tips eller synpunkter? Några nya bilder på horor från medlemmarnas senaste resor till Thailand, Tjeckien eller Holland? Sedan brukar jag gå över till samma hemsidas porrforum och kolla in de senaste inläggen. Några nya tips om bra hemsidor med streamade videos? Några nya amatörsidör som är värda att kolla in? Därefter kan den riktiga porrsurfningen börja.
På en kväll kan jag se mer porr än vad en vuxen man gjorde på ett helt år för 30 år sedan. Den som säger att det var bättre förr vet inte vad han pratar om. Under timmarna innan läggdags hinner jag bl.a. besöka ett svenskt amatörpar som har sex någonstans i Mellansverige, se en japansk kvinna bli nersprutad i ansiket av 100 artiga japanska män i vita kalsonger för att därefter dricka upp den restererande sperman som hon samlat i en stor bunke under hennes ansikte, och jag får vara med och titta in bakom kulisserna på en porrfilmsinspelning i en lyxvilla belägen på någon av de vackra kullar som omger Los Angeles. Därefter ser jag en alldeles nybliven tjeckisk 18-åring bli intervjuad av en fet oklippt och ganska äcklig tysk man innan, under och efter hennes porrfilmsdebut som givetvis innefattar hennes första anala samlag här i livet. Jag betraktar hur amerikanska negrer knullar extremt fattiga brasilianska mödrar och döttrar tillsammans på lyxhotell i São Paulo. Jag bevittnar hur en ung amerikanska som gråtandes blir knullad på en soffa när manlig porraktör nr 2 kommer och säger att han ska trösta henne genom att stoppa in kuken i hennes mun avbryter det hela och hysteriskt och skrikande rusar upp, halkar på en spya på golvet, spyr ännu mer och därefter bryter ihop gråtandes och skakandes på golvet. Jag får följa med in på en tysk bordell och se intervjuer med ägare, anställda horor och den smått fantastiskt uppfinningsrike fastighetsskötaren som får hela stället att fungera, för att snabbt därefter växla över till ett stort gruppsexparty i en mastodont marmorbeklädd villa på den italienska landsbygden. Jag rör mig sedan nordost ut och avslutar kvällen med sunkig upphetsande våldtäktsporr från alla övergrepps hemland, nämligen Ryssland. Det där spännande klippet på den ganska snygga svenska 18-åriga tjejen som onanerar med en dildo och sedan kommer skönt har jag inte hunnit se på ikväll, så jag sparar den sidan i Bokmärken och tittar på det imorgon kväll istället.
Ungefär så här tillbringar jag mina kvällar, och har gjort det i ca 10 års tid nu. Upplevelsen blir ännu häftigare om man tidigare på kvällen varit på thaimassage och naken blivit masserad av en ung nyinflyttad thailändska som på extremt knackig engelska försöker övertala en att köpa en avrunkning, först för 500 kr, sedan för 300 kr, för att till sist desperat be om att få runka av mig för 100 kr, please please, samtidigt som hon lovar att ta av sig kläderna och visa brösten och fittan. Känslan av makt och överläge, det faktum att det är jag som bestämmer, är berusande och beroendeframkallande. En hundralapp för denna fattiga bondtös betyder mat för en vecka för hennes 1,5-åring som bor kvar hemma hos mormor på den thailändska landsbygden, medan en hundralapp för mig inte betyder ett enda skit.
Givetvis köper jag inget sex - bara förnedringen i sig av att ha prutat ner avrunkningen till 100 kr är fullt tillräcklig för att tillfredsställa mig. Dessutom vill jag inte bryta mot lagen, det är en onödig risk. Istället tackar jag för mig, åker hem och duschar och påbörjar kvällens porrsurfning.
Dagen efter vaknar jag som ett barn, ren och fräsch i själen, och går och jobbar, tränar eller gör vad som nu står på schemat den dagen. Och jag vet att en betydande del av de människor jag möter under dagen har tillbringat gårdagskvällen på precis samma sätt som jag. Och jag vet att det inte finns något som helst fel i det. Tvärtom är livet ganska vackert, när allt kommer omkring.
c.
söndag 24 januari 2010
pungproblem
Jag är ganska okunnig om kroppen. Jag är ingen läkare eller expert på något sätt, men under penis vet jag att jag bär två testiklar, två pungkulor. Och jag vet att dessa producerar spermier vilka via min penis, när jag knullar eller runkar, befrias från kroppen inre. Men det är ju så att jag inte alltid knullar eller runkar (kan man tänka sig), och vad händer med spermierna då? Och hur bestäms egentligen volymen på produktionen?
Jag tänker mig att det bör pågå en ständig produktion där nere, så att man, så att säga, alltid ska vara redo. en produktion som kanske kan variera: "Den här killen runkar alldeles för lite, vi producerar mindre spermier till honom", eller: "Ja jävlar, den här killen runkar varje jävla timme. Vi måste arbeta hårt för att möta hans krav". Smarta testiklar alltså?
Men vad händer om jag inte tömmer då? Dör spermierna då, och flyr ut nån annan väg? Bakvägen? Antagligen måste nån annan kanal finnas, tänker jag mig.
För inte är jag väl längre så ung att jag får så kallade nattliga pollutioner. Det fick jag när jag var 13, inte 25. Det skulle vara pinsamt.
Kan någon kunnig hjälpa mig tack!
H
Jag tänker mig att det bör pågå en ständig produktion där nere, så att man, så att säga, alltid ska vara redo. en produktion som kanske kan variera: "Den här killen runkar alldeles för lite, vi producerar mindre spermier till honom", eller: "Ja jävlar, den här killen runkar varje jävla timme. Vi måste arbeta hårt för att möta hans krav". Smarta testiklar alltså?
Men vad händer om jag inte tömmer då? Dör spermierna då, och flyr ut nån annan väg? Bakvägen? Antagligen måste nån annan kanal finnas, tänker jag mig.
För inte är jag väl längre så ung att jag får så kallade nattliga pollutioner. Det fick jag när jag var 13, inte 25. Det skulle vara pinsamt.
Kan någon kunnig hjälpa mig tack!
H
lördag 23 januari 2010
Att kommunicera
Idag har jag en bra dag, vill jag påpeka till att börja med.
Jag har en brevlåda. Alltså en riktig fysisk brevlåda som brevbäraren lägger brev i. Ganska enkel teknik. Man måste nästan ha en sån i dagens samhälle.
Jag har även en telefon. Ingen tvingar mig att ha en telefon. Men hur ska jag klara mig utan en telefon. Jag måste ju kunna ringa till myndigheter som har krav på mig som samhällsmedborgare.
Med min telefon har jag också en sms-funktion. Den kommer liksom med. Går inte att köpa telefon utan smsfunktion. Jag får sms och förväntas svara på dem, även från myndigheter och företag.
Sen har jag en mejladress. Den är högst frivillig att ha. Jag har faktiskt tre olika. Trots frivilligheten är det nästan så att även denna form av kommunikation är ett krav idag för att passa in i samhällsmodellen. Flygbiljetter och all möjlig skit skickas ju idag elektroniskt.
Jag har även en blogg. "Utan blogg finns du inte" hör jag då och då. Bloggen kommer med att jag har en dator som är uppkopplad mot internet. Min skola tvingar mig till och med att ha en, annars blir jag underkänd.
Sen finns den där facebookmöjligheten också. Där man kan låtsas påverka världen genom att gå med i grupper. Men facebook har jag inte. Inte än iallafall.
Men snart dras jag väl med där också. Och om ytterligare några år kommer nåt nytt. Och sen ännu nåt nytt som jag tvingas gå med i för att kunna leva normalt. Bara för att någon vill tjäna pengar på mina behov av att kommunicera. Behov som de hittar på. Behov som jag måste rätta mig efter.
Man blir ju förbannad på allt. På alla dessa kanaler. På tekniken. På datorn. På onödigheten. Jag vill bara dra ner mina byxor, runka upp kuken, stoppa in den i cd-facket eller nån annan öppning, och knulla sönder dataskrället. Spillrorna ska stampas sönder till oigenkännlighet innan jag häller dem i toaletten. Sist av allt ska jag sätta mig och skita på dem. Lugn och fin.
För kanske är bajs det bästa sättet att kommunicera med. Primitivt, enkelt, billigt. En liten bajskorv i en trappuppgång fick ju nyligen hela politiska etablissemanget i gungning. Ironin ligger i att omvärlden fick reda på bajskorven genom facebook . Och se där, facebooks kanske hittills största bedrift och betydelse för inrikespolitiken i Sverige handlar om bajs. Det säger kanske en del.
H (eller nån som snott hans inlogg som har en dålig dag)
Jag har en brevlåda. Alltså en riktig fysisk brevlåda som brevbäraren lägger brev i. Ganska enkel teknik. Man måste nästan ha en sån i dagens samhälle.
Jag har även en telefon. Ingen tvingar mig att ha en telefon. Men hur ska jag klara mig utan en telefon. Jag måste ju kunna ringa till myndigheter som har krav på mig som samhällsmedborgare.
Med min telefon har jag också en sms-funktion. Den kommer liksom med. Går inte att köpa telefon utan smsfunktion. Jag får sms och förväntas svara på dem, även från myndigheter och företag.
Sen har jag en mejladress. Den är högst frivillig att ha. Jag har faktiskt tre olika. Trots frivilligheten är det nästan så att även denna form av kommunikation är ett krav idag för att passa in i samhällsmodellen. Flygbiljetter och all möjlig skit skickas ju idag elektroniskt.
Jag har även en blogg. "Utan blogg finns du inte" hör jag då och då. Bloggen kommer med att jag har en dator som är uppkopplad mot internet. Min skola tvingar mig till och med att ha en, annars blir jag underkänd.
Sen finns den där facebookmöjligheten också. Där man kan låtsas påverka världen genom att gå med i grupper. Men facebook har jag inte. Inte än iallafall.
Men snart dras jag väl med där också. Och om ytterligare några år kommer nåt nytt. Och sen ännu nåt nytt som jag tvingas gå med i för att kunna leva normalt. Bara för att någon vill tjäna pengar på mina behov av att kommunicera. Behov som de hittar på. Behov som jag måste rätta mig efter.
Man blir ju förbannad på allt. På alla dessa kanaler. På tekniken. På datorn. På onödigheten. Jag vill bara dra ner mina byxor, runka upp kuken, stoppa in den i cd-facket eller nån annan öppning, och knulla sönder dataskrället. Spillrorna ska stampas sönder till oigenkännlighet innan jag häller dem i toaletten. Sist av allt ska jag sätta mig och skita på dem. Lugn och fin.
För kanske är bajs det bästa sättet att kommunicera med. Primitivt, enkelt, billigt. En liten bajskorv i en trappuppgång fick ju nyligen hela politiska etablissemanget i gungning. Ironin ligger i att omvärlden fick reda på bajskorven genom facebook . Och se där, facebooks kanske hittills största bedrift och betydelse för inrikespolitiken i Sverige handlar om bajs. Det säger kanske en del.
H (eller nån som snott hans inlogg som har en dålig dag)
fredag 22 januari 2010
C:s politiska modeblogg
Det stormar återigen kring Mona Sahlin och kring dyra handväskor. Mona Sahlin, denne notoriske fifflare, lismare och skattesmitare, och dyra handväskor, våra älskade nya hatobjekt som har kommit att representera klyftorna mellan fattig och rik, mellan de som har och de som inget har.
Jag kunde ärligt talat knappt bry mig mindre. Men jag bryr mig ändå så mycket att jag tar upp det här på min politiska modeblogg.
Bakgrunden till debatten är enkel. Mona Sahlin har fått en handväska i present. Den kostar 6000 kr. Det är för många svenskar lika mycket pengar som en halv månadslön, t.ex. vårdbiträden som tjänar drygt 11000 kr efter skatt. Detta anses av många tyckare vara orättvist.
Och det är alltså debatten i ett nötskal. Jag kunde knappt bry mig mindre.
Är det någon som på allvar tror att vårdbiträdena skulle få det bättre om Mona Sahlin hade en handväska för säg 1000 kr? Om det nu är så, var går gränsen för hur mycket Monas handväska får kosta innan det börjar drabba vårdbiträdena? Är 2000 kr okej eller är det redan där för mycket? Börjar vårdbiträdena få en märkbart sämre livskvalitet vid 2500 kr? Skulle de rent av förtvina och dö om Mona hade en väska för 12000 kr?
Mona kanske borde, liksom alla andra kanske borde, börja handla alla handväskor i second hand-butiker. Det är ju billigt, rättvist, ekologiskt och allmänt "vänster". Man kan faktiskt hitta billiga märkeshandväskor där som kostar massor i vanliga butiker. Fast haken är ju givetvis att någon måste ha köpt dessa handväskor i en vanlig dyr butik, och sedan sålt den till en second hand-butik. Så då är vi tillbaka på start, nämligen att om någon köper en dyr handväska drabbar det de fattiga.
Det finns väl egentligen bara ett rimligt alternativ kvar för att hjälpa de fattiga i samhället: Alla bör bojkotta dyra handväskor. Detta kommer visserligen drabba handväsktillverkarna, men det gör ju ingenting eftersom de ändå är rika och vårdbiträdena fattiga. Det kommer även drabba hela kedjan bakom tillverkningen och försäljningen av en dyr handväska, nämligen tygtillverkarna, färgtillverkarna, formgivarna, förpackningsindustrin, fraktbolagen, internposthanteringen på företagen, lokalvården i de olika lokalerna, säkerhetsföretagen som bevakar godsupplagen, lastbilstillverkarna som handväskorna fraktas i, däcktillverkarna som lastbilarna får sina däck ifrån, osv osv i all oändlighet.
Men allt detta är högst godtagbara förluster. Frågan nu gäller hur vi gör livet bättre och framför allt rättvisare för de svenska fattiga vårdbiträdena. Och det gör vi genom att bojkotta alla dyra handväskor.
c.
Jag kunde ärligt talat knappt bry mig mindre. Men jag bryr mig ändå så mycket att jag tar upp det här på min politiska modeblogg.
Bakgrunden till debatten är enkel. Mona Sahlin har fått en handväska i present. Den kostar 6000 kr. Det är för många svenskar lika mycket pengar som en halv månadslön, t.ex. vårdbiträden som tjänar drygt 11000 kr efter skatt. Detta anses av många tyckare vara orättvist.
Och det är alltså debatten i ett nötskal. Jag kunde knappt bry mig mindre.
Är det någon som på allvar tror att vårdbiträdena skulle få det bättre om Mona Sahlin hade en handväska för säg 1000 kr? Om det nu är så, var går gränsen för hur mycket Monas handväska får kosta innan det börjar drabba vårdbiträdena? Är 2000 kr okej eller är det redan där för mycket? Börjar vårdbiträdena få en märkbart sämre livskvalitet vid 2500 kr? Skulle de rent av förtvina och dö om Mona hade en väska för 12000 kr?
Mona kanske borde, liksom alla andra kanske borde, börja handla alla handväskor i second hand-butiker. Det är ju billigt, rättvist, ekologiskt och allmänt "vänster". Man kan faktiskt hitta billiga märkeshandväskor där som kostar massor i vanliga butiker. Fast haken är ju givetvis att någon måste ha köpt dessa handväskor i en vanlig dyr butik, och sedan sålt den till en second hand-butik. Så då är vi tillbaka på start, nämligen att om någon köper en dyr handväska drabbar det de fattiga.
Det finns väl egentligen bara ett rimligt alternativ kvar för att hjälpa de fattiga i samhället: Alla bör bojkotta dyra handväskor. Detta kommer visserligen drabba handväsktillverkarna, men det gör ju ingenting eftersom de ändå är rika och vårdbiträdena fattiga. Det kommer även drabba hela kedjan bakom tillverkningen och försäljningen av en dyr handväska, nämligen tygtillverkarna, färgtillverkarna, formgivarna, förpackningsindustrin, fraktbolagen, internposthanteringen på företagen, lokalvården i de olika lokalerna, säkerhetsföretagen som bevakar godsupplagen, lastbilstillverkarna som handväskorna fraktas i, däcktillverkarna som lastbilarna får sina däck ifrån, osv osv i all oändlighet.
Men allt detta är högst godtagbara förluster. Frågan nu gäller hur vi gör livet bättre och framför allt rättvisare för de svenska fattiga vårdbiträdena. Och det gör vi genom att bojkotta alla dyra handväskor.
c.
torsdag 14 januari 2010
Fascistwindows
Fan alltså. Min dator är så jävla konstig. Jag är förbannad på det här jävla windows. Jag blir arg. Inte fan får jag göra som jag vill. Måste installera saker på rätt sätt, måste ta bort saker på rätt sätt, måste stänga av datorn på rätt sätt, måste uppdatera osv osv. Det är fan windows och inte jag som styr över min egen dator. Precis som myndigheterna och staten och hela den där skiten som styr över mitt riktiga liv, för inte fan får jag göra som jag vill där heller.
Och likheterna är flera statten och windows är flera. Windows är de som bestämmer över alla andra program, som måste förhålla sig till reglerna, installeras rätt - precis som staten gör över företagen i samhället, rätt skattesedel osv. Windows kommer med många egna alternativ, tex paint. Men vill jag ha bättre får jag ladda ner, tex photoshop - precis som dagis i samhället. Staten har sina kommunala dagis, men jag kan välja privata också. En viss valfrihet men ändå statliga/windowsliga alternativ.
Fler likheter:
Windows har en brandvägg till nätet - precis som staten har gränser och tullar, vilka de inte släpper in invandrare genom, mot omvärlden.
Windows har ett antivirusprogram - samhället har läkare.
Windows har nåt slags register som jag inte kommer åt som styr hela skiten - precis som samhället har en grundlag vilken inte jag kan ändra i.
Windows har en katalog: "mina dokument" - medan jag i samhället har en bostad.
Men nu är du tokig som jämför windows med en stat. Microsoft, ett privat företag, står ju bakom programmet dumskalle! kanske någon säger.
Kanske det, säger jag, men hur ofta är det egentligen inte något privat intresse bakom staten? svarar jag.
Ett korrupt jävla system alltså, precis som windows, och vad fan kan jag som oskyldig medborgare/datoranvändare göra åt det?
Jag blir så förbannad. Fast jag vet inte på vad.
H
Och likheterna är flera statten och windows är flera. Windows är de som bestämmer över alla andra program, som måste förhålla sig till reglerna, installeras rätt - precis som staten gör över företagen i samhället, rätt skattesedel osv. Windows kommer med många egna alternativ, tex paint. Men vill jag ha bättre får jag ladda ner, tex photoshop - precis som dagis i samhället. Staten har sina kommunala dagis, men jag kan välja privata också. En viss valfrihet men ändå statliga/windowsliga alternativ.
Fler likheter:
Windows har en brandvägg till nätet - precis som staten har gränser och tullar, vilka de inte släpper in invandrare genom, mot omvärlden.
Windows har ett antivirusprogram - samhället har läkare.
Windows har nåt slags register som jag inte kommer åt som styr hela skiten - precis som samhället har en grundlag vilken inte jag kan ändra i.
Windows har en katalog: "mina dokument" - medan jag i samhället har en bostad.
Men nu är du tokig som jämför windows med en stat. Microsoft, ett privat företag, står ju bakom programmet dumskalle! kanske någon säger.
Kanske det, säger jag, men hur ofta är det egentligen inte något privat intresse bakom staten? svarar jag.
Ett korrupt jävla system alltså, precis som windows, och vad fan kan jag som oskyldig medborgare/datoranvändare göra åt det?
Jag blir så förbannad. Fast jag vet inte på vad.
H
måndag 11 januari 2010
Blå lagunen - varm oas på en ö befolkad av pårökta zombies
I denna 38-gradiga varma källa badade jag tidigare idag. Mest svenskar, norrmän, danskar och tyskar i källan. Skönt att få ett avbrott från dom sömngångaraktiga islänningarna. Dom är visserligen harmlösa, men dom verkar vara obotligt trötta och slöa. Det tickar liksom långsamt i huvudet på dom.
Jag som trodde att Island var en pigg nation, ett modernt land med framstegsvänliga och positiva människor med driv och energi. Jag hade fel. Island är visserligen modernt och välorganiserat med en bra teknisk standard, men i övrigt får man mest känslan av att islänningarna mest är en sämre variant av finnar på litium. Nordatlantens Jamaica är en annan känsla man får, pårökta och sega fjällnegrer.
Som grädde på moset ligger det en sublim dofta av äggmök över hela Island. Öborna själva hävdar att det är svavlet från de varka källorna som luktar och att se själva inte känner något. Jag säger bara två saker: 1) Islänningarna är helt jävla störda som ser det som något dåligt att det luktar äggmök. 2) Jag hjälpte till att göra den blå lagunen lite varmare och lite svenskare. Två gånger fyllde jag på med gult. Hade jag varit finne hade jag fyllt på med vitt.
c.
En helt vanlig dag...
Börja med vädret.
Solen sken och och snön gnistrade i dess trålar. Snön knarrade liksom under fötterna när jag tog min dagliga promenad på fälten utanför centrum. Jag mådde bra.
Gör en vändning i texten, men behåll humöret.
Dock frös jag, så jag vände blicken upp mot bebyggelsen, upp mot centrum, och stegade ditåt. Det var en uppförsbacke jag hade framför mig. Jag passerade en bilväg med brun snö, nästan svart, och på sina ställen även gul. Snön låg under reklampelarna. Rakt in i hjärnan skrek pelarna åt mig. "Köp vinterskor, 699 kr!" På andra sidan vägen var det Ikeareklam: "Köp en Billy och få en Calle på köpet." Jag tänkte att jag inte var bög och att jag därför inte lät mig inte påverkas.
Gå vidare, låt dig långsamt dras mot det oundvikliga, locka in läsaren.
Jag gick vidare, mot centrum. Jag fattar fortfarande inte varför jag styrde åt det hållet. Kanska för att det var varmt där inne, och för att anläggningen låg på vägen hem. Tillslut stod jag där vid portarna, ingången till en av vår tids moderna kyrkor. Jag stannade upp och såg på de gigantiska skyltarna eller vad man ska kalla dem som hängde på centrumets utsida. "MELLANDAGSREA!" Jag kan tillägga att det här var efter nyår. "567 butiker öppna 24 timmar om dygnet". Jag gick in.
Få panik, utnyttja språket.
Där inne var det varmt, precis som jag trodde. Men jävlar vad varmt det var. Jag började svettas på en sekund. Och därinne rusade människorna fram och tillbaks med stora påsar. Det såg ut som en myrstack. De flesta var lättklädda. Jag tänkte: "Ja, kanske för att de är smarta, de vet att de kommer att vara här länge, och har därför lite kläder på sig, så det inte blir för varmt". Jag gick in vidare. Det luktade mat från mattorget, men vilken maträtt gick inte att säga eftersom dofterna blandades till en luktande sörja. Musik skränade. Extrapriser överallt. Folk bar tunga påsar. Stressade och gick från affär till affär. Kreditkort som drogs. Trängsel överallt. Inga tomma ytor. Inga sittplatser. Inget lugn. STRESS.
Få riktig panik, spåra ur, korta ner meningarna.
Det var då det hände. Jag bara föll ihop. Men inte fan brydde sig någon. Jag låg där på stengolvet och tittade rakt upp och hörde klackar som passerade. Jag låg där och kom på hur allt verkligen hängde ihop, jag förstod alla orsaker och alla mekanismer som fanns inbyggda i detta köpcentrum. Allt blev självklart. Allt blev svart och vitt. Tillslut dök någon upp i mitt synfält. Någon som frågade hur jag mådde, en vacker person. Men jag sa inget.
Dags att sy ihop historien. Kom med en knorr. Vad är poängen med din text?
Jag låg där och tänkte. Jag visste inte vad jag skulle svara henne. Jag kände att allt bara var poänglöst.
H
Solen sken och och snön gnistrade i dess trålar. Snön knarrade liksom under fötterna när jag tog min dagliga promenad på fälten utanför centrum. Jag mådde bra.
Gör en vändning i texten, men behåll humöret.
Dock frös jag, så jag vände blicken upp mot bebyggelsen, upp mot centrum, och stegade ditåt. Det var en uppförsbacke jag hade framför mig. Jag passerade en bilväg med brun snö, nästan svart, och på sina ställen även gul. Snön låg under reklampelarna. Rakt in i hjärnan skrek pelarna åt mig. "Köp vinterskor, 699 kr!" På andra sidan vägen var det Ikeareklam: "Köp en Billy och få en Calle på köpet." Jag tänkte att jag inte var bög och att jag därför inte lät mig inte påverkas.
Gå vidare, låt dig långsamt dras mot det oundvikliga, locka in läsaren.
Jag gick vidare, mot centrum. Jag fattar fortfarande inte varför jag styrde åt det hållet. Kanska för att det var varmt där inne, och för att anläggningen låg på vägen hem. Tillslut stod jag där vid portarna, ingången till en av vår tids moderna kyrkor. Jag stannade upp och såg på de gigantiska skyltarna eller vad man ska kalla dem som hängde på centrumets utsida. "MELLANDAGSREA!" Jag kan tillägga att det här var efter nyår. "567 butiker öppna 24 timmar om dygnet". Jag gick in.
Få panik, utnyttja språket.
Där inne var det varmt, precis som jag trodde. Men jävlar vad varmt det var. Jag började svettas på en sekund. Och därinne rusade människorna fram och tillbaks med stora påsar. Det såg ut som en myrstack. De flesta var lättklädda. Jag tänkte: "Ja, kanske för att de är smarta, de vet att de kommer att vara här länge, och har därför lite kläder på sig, så det inte blir för varmt". Jag gick in vidare. Det luktade mat från mattorget, men vilken maträtt gick inte att säga eftersom dofterna blandades till en luktande sörja. Musik skränade. Extrapriser överallt. Folk bar tunga påsar. Stressade och gick från affär till affär. Kreditkort som drogs. Trängsel överallt. Inga tomma ytor. Inga sittplatser. Inget lugn. STRESS.
Få riktig panik, spåra ur, korta ner meningarna.
Det var då det hände. Jag bara föll ihop. Men inte fan brydde sig någon. Jag låg där på stengolvet och tittade rakt upp och hörde klackar som passerade. Jag låg där och kom på hur allt verkligen hängde ihop, jag förstod alla orsaker och alla mekanismer som fanns inbyggda i detta köpcentrum. Allt blev självklart. Allt blev svart och vitt. Tillslut dök någon upp i mitt synfält. Någon som frågade hur jag mådde, en vacker person. Men jag sa inget.
Dags att sy ihop historien. Kom med en knorr. Vad är poängen med din text?
Jag låg där och tänkte. Jag visste inte vad jag skulle svara henne. Jag kände att allt bara var poänglöst.
H
måndag 4 januari 2010
Ett nytt ord: Circadinparanoia
Ett nytt har uppfunnits ikväll: Circadinparanoia. Det beskriver det mentala tillstånd som jag hamnar i efter någon knapp veckas bruk av sömnmedlet Circadin. För att förtydliga:
Circadin: Syntetiserat melatonin, dvs hormonet som gör oss sömniga och som bildas naturligt på kvällen och i mörker.
Paranoia: Sjukligt tillstånd av överdriven misstänksamhet eller förföljelsekänsla.
Circadinparanoia: Paranoia orsakat av en tids Circadin-bruk.
Jag drabbas alltså av Circadinparanoia när jag brukar Circadin. Vilket är synd eftersom Circadin i övrigt är en förträfflig sömnmedicin. Men jag har nu, med stor hjälp från kompisen j, insett att jag inte kan fortsätta med Circadin på detta sätt. Kanske i kortare perioder, dvs ett par dagar, men knappast 3 veckor i sträck som jag är uppe i nu.
För att ta ett konkret exempel. Jag var på McDonald´s igår. Killen framför mig vände sig om och tittade ut över lokalen. Han tog ett litet steg mot mig och var närmare än en meter, alltså långt innanför min privata zon. Jag tog det som en utmaning, ett hot, en fara. Jag tänkte att han kommer att attackera mig för att jag är svensk och han är invandrare och för att han tycker att jag tittar snett på honom. Han kommer ringa hit sina brorsor, polare, kusiner, farbröder och hugga ihjäl mig med kniv.
Allt detta för att han stod lite närmare mig i kön än vad jag tyckte var bekvämt. Ty sådan är paranoian, känslofylld, irrationell och ibland hastigt uppblossande.
Så det blir till att sluta upp med Circadinet ett tag framöver. Ytterligare en grej som min hjärna inte pallar med, är för känslig för. Fan alltså vad man ska stå ut med här i världen. Det enda som återstår nu är att bli en fullkomlig renlevnadsmänniska. Grönt té, yoga, morgonjogging, absolutist, hela jävla baletten. Jag kan tänka mig värre öden.
c.
Circadin: Syntetiserat melatonin, dvs hormonet som gör oss sömniga och som bildas naturligt på kvällen och i mörker.
Paranoia: Sjukligt tillstånd av överdriven misstänksamhet eller förföljelsekänsla.
Circadinparanoia: Paranoia orsakat av en tids Circadin-bruk.
Jag drabbas alltså av Circadinparanoia när jag brukar Circadin. Vilket är synd eftersom Circadin i övrigt är en förträfflig sömnmedicin. Men jag har nu, med stor hjälp från kompisen j, insett att jag inte kan fortsätta med Circadin på detta sätt. Kanske i kortare perioder, dvs ett par dagar, men knappast 3 veckor i sträck som jag är uppe i nu.
För att ta ett konkret exempel. Jag var på McDonald´s igår. Killen framför mig vände sig om och tittade ut över lokalen. Han tog ett litet steg mot mig och var närmare än en meter, alltså långt innanför min privata zon. Jag tog det som en utmaning, ett hot, en fara. Jag tänkte att han kommer att attackera mig för att jag är svensk och han är invandrare och för att han tycker att jag tittar snett på honom. Han kommer ringa hit sina brorsor, polare, kusiner, farbröder och hugga ihjäl mig med kniv.
Allt detta för att han stod lite närmare mig i kön än vad jag tyckte var bekvämt. Ty sådan är paranoian, känslofylld, irrationell och ibland hastigt uppblossande.
Så det blir till att sluta upp med Circadinet ett tag framöver. Ytterligare en grej som min hjärna inte pallar med, är för känslig för. Fan alltså vad man ska stå ut med här i världen. Det enda som återstår nu är att bli en fullkomlig renlevnadsmänniska. Grönt té, yoga, morgonjogging, absolutist, hela jävla baletten. Jag kan tänka mig värre öden.
c.
söndag 3 januari 2010
Gå solo
Det är lättast att klara sig själv. Då slipper man allt krångel, då slipper man kompromisserna, då slipper man tänka på hur man uppfattas. För man behöver ju ingen i dessa så kallade moderna dagar. Det är bara att göra grejerna själv. Kanske sitter du på krogen, kanske hemma, kanske på jobbet. Det är inte fult. Jag säger: lär känna dig själv.
Fast ibland är det bra att vara två, det kan bli skönare. Eller fler för den delen.
H
Fast ibland är det bra att vara två, det kan bli skönare. Eller fler för den delen.
H
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)