Till Sveriges fastighetsägare

Det här är ett öppet brev. Det handlar om öppenhet, det handlar om frihet och det handlar kommersiella intressen. Fina ord, med andra ord.

En kväll ringde A till mig, så här gick vårt samtal:
- Fan jag försökte ju hälsa på dig igår, sa han. Åkte hela vägen med tuben till dig och gick till din port.
- Ja..?
- Och så kom jag fram och portfan din var låst! Såg nån jävla knappsats där vid porten och det stod att man ska slå nåt lägenhetsnummer eller nån sån skit. Men inte fan visste ju jag vad du hade för lägenhetsnummer.
- Men...
- Och mobilfan hade dött på vägen till dig. Det fanns typ nån lista långt in i trappen där men inte fan såg jag va som stod på den, men det var säkert namnen, alltså ni som bor där.
- Oj..
- Ja..

Ja, ni fattar, utan mobil kunde han inte hälsa på mig. Så är min fastighet och port konstruerad. Och så är massor av portar runt om i denna stad konsturerade. Det vet jag.

Att kunna spontanbesöka sina vänner borde vara en rättighet, en mänsklig sådan. Men det går inte om man inte bär en telefon som det går att ringa med. För låsta dörrar och koder och bristen på vettiga porttelefoner omöjliggör dessa besök. Det säger en del om samhället idag.
Det vet jag.

Men om mobiltelefonin inte fungerar? Och om man inte vill stödja Tele2 (dessa och andra telebolag har tydligen lobbat starkt för stängda dörrar i Stockholm) bara för att jag ska hälsa på en vän?
Ja, då är det tydligen bara att stanna hemma. Så slutet är Stockholm, och så rädda är vi tydligen för varandra.
Ska det vara så här?
Jag vet inte.

Men jag hoppas på att Gevalia; oväntatbesökkaffebolaget, ger sig in i debatten!
Jag hejar på er.

H