Det är intressant det där med mig. Och dig. Komunikationen emellan. Den som hänger i luften, eller ligger på pappret. Jag har ju ett skallben som utgör min yttre gräns. Därefter finns inte jag, utan bara min kommunikation. Skallbenet håller mig kvar i en bur, jag kan inte fly, men jag kan genom två små springor snegla ut, se på utsidan. Jag ser hur min kommunikatiopn sprider sig. Men skallbenet är också mitt skydd. Att springorna bara är två är jag tacksam för. Är också tacksam över min stora starka benstomme som jag fick av en mor som tvingade i mig en jävla massa mjölk i ung ålder. Kalcium som gör skallen starkare.
Men inte vet jag.
Kanske inte borde druckit så mycket mjölk, eller kanske borde druckit mer. Antingen eller.
Kommunikationen: antingen är den för omfattande eller alldeles för svag. Mellanläget är svårt att hitta.
Men jag antar att vi bara måste anpassa oss.
Och det gör jag. Och du.
i guess we just have to adjust.
SvaraRadera