Fria associationer v 23

Bruce Springsteen gästar staden denna helg. Människor, medier och publik enas om hans förträfflighet. Aldrig har jag hört ett ont ord honom, och det kanske inte är så konstigt; han är ju symbolen för Hopp.

Hopp. Kanske svenskans finaste, och viktigaste ord. Mitt i all skit som odissen skildrar måste ändå ett hopp finnas. Och hoppet frodas av herr Springsteens besök. Låten Atlantic City till exempel. Hoppingivande. Om det nu är hopp den handlar om.



Atlantic City. Jag gillar namnet på staden. Smaka på det. Atlantic City, Atlantstaden. En liten stad som vilar mot en stor ocean. En stad med närhet till havet. Till det djupa, mörka, kalla, mystiska och outforskade.

Havet. Kanske är det vårt hopp. Jordytan är redan tämligen utforskad av människan. Havet dock, som står för 70 procent av jordens totala yta, är orört. Där finns hemligheterna, där finns mystiken, där har vi inte kontroll. Ett flygplan försvann. Torsken likaså.
Långt under ytan finns också jordens största och mäktigaste bergskedja. Titta på en jordglob bara så ser du den mitt i Atlanten. Havet är det vi har kvar, det vet jag och det vet Bruce.

Flum. Nej odissen är inte flummig!

Pretentiös. Nej odissen är inte pretentiös!

Skitsnack. Ja odissen består av skitsnack, för det är det enda sanna.

h