Torsk på alkoholmyten

Jag torskade på alkoholmyten. Stenhårt, obevekligt, direkt efter första fyllan. Man var tretton bast, det var skolavslutning i sjuan och det var sommar och man hade bett två punkartjejer köpa ut ett sexpack folköl. Björne brygd 3.5 vart det, och tjejerna fick 20 spänn för besväret. Själv fick jag fick ett begynnande missbruksbeteende.

Att bli full första gången var som att kliva in i en helt ny värld. I den nya världen fanns bara glädje, harmoni och lugn. Allt var varmt och vackert. I den gamla världen fanns det jobbiga, det smutsiga och det hårda. I den nya världen var allt mjukt, det fanns inga hårda kanter, de var som bortslipade. Inte ens att snubbla över trottoarkanter, stenar och gropar gjorde ont. Hur kan man motstå en värld där inte ens ett blödande skrubbsår på knäet gör ont?


Alkoholmyten var stark där jag växte upp. Ju mer man drack desto häftigare var man, och desto roligare hade man. Att svepa en starköl på 30 sekunder och sedan oberörd ställa ner glaset var höjden av manlighet. Att bli så full så man spydde var också ett bevis på att man var någon att räkna med, någon som var cool nog att vara med i gänget. Normtrycket var starkt och den som en gång blev stämplad som tönt kunde aldrig komma tillbaka. Dom stackars satar som blev stämplade som töntar redan första terminen i sjuan fick en helvetisk högstadieperiod. Den som kunde dricka alkohol, och som kunde vara ute länge utan att föräldrarna brydde sig, hade ofta en given plats i gänget. Och just det ja, den som kunde fixa fram cigg eller bärs fick också vara med, på nåder.


Tiden gick, högstadiet tog slut men inlärningen satt kvar. Inlärningen att alkohol gör allt mycket roligare och bättre. Jag kan inte minnas en enda annan sak som jag lärde mig lika starkt på högstadiet som just det. Gymnasietiden med lite fester här och där, stegvis mer alkohol och vips var man arton och kunde gå på krogen. Supandet var riktigt hårt periodvis. Gymnasiet tog slut och supandet ökade. Det var sån bra ångestdämpning och sömnmedicin, i alla fall för stunden.


Tills sist kom Kraschen. Livet så som jag kände till det slutade existera över en natt.


Nu för tiden lappar jag ihop skärvorna av det som fanns som inte var alkohol. Skapar mig något nytt. Lär mig leva med mig själv. Super ibland, har inte alls lika kul som jag hade då. Super ändå. I alkoholen fanns ju min identitet och mitt jag. Hur lätt är det egentligen för en människa att ge upp sin identitet?

Jag är äldre nu. Kroppen tål inte lika mycket och det har blivit min räddning. Jag blir sliten av nästan ingenting. Om jag skulle tåla lika mycket nu som jag gjorde då skulle allt vara annorlunda. Nu har jag jobb och skola att sköta och det kräver att jag tar hand om min kropp.


Kommer det gå, kommer det hålla? Det vet jag inte, det vet ingen. En dag i taget, och det är härifrån och framåt. Först när jag ligger på min dödsbädd kan slutsatser dras och bokslut göras.


Jag hoppas att det är långt tills dess.

/ c.