Nazistbastu

Jag har gett mig in i den ideellt arbetande Föreningslivsbranschen nu. Och det verkar som att jag passar in. Jag tar mig själv och min uppgift på alldeles för stort allvar, jag blir förbannad på folk som inte gör som jag tycker att man ska göra, jag vill inte släppa ifrån mig ansvar, jag vill ha full kontroll själv, jag vill ha makten och äran. Kort sagt, jag är en i gänget. Jag är inte orolig för mig själv, detta är en process som alla studenter som vill bli något måste gå igenom. Det är här, bland allt intrigerande, all avundsjuka, allt planerande och allt arbete, som man lär sig hur saker och ting blir gjorda och hur organisationer ser ut när de fungerar och inte fungerar. Om man är ödmjuk nog att erkänna misstag och kunna ta till sig nya lärdomar vill säga. Det är jag nog inte som tur är. Jag vägrar lyfta blicken från marken, jag tänker fortsätta gå hukad och pissförbannad med näven knuten i fickan, stingslig och paranoid och övertygad om att alla är ute efter att sätta dit mig.

Jag har känt ett tag nu att jag nog föddes i fel tid och samhälle. Jag hade blivit en utmärkt lägervakt i Nazityskland, eller t.o.m. lägerchef. Makten över liv och död, regelverket, alla rutiner som fungerar som ett exakt maskineri med ständiga förbättringar. Möjligheten att kunna ta ut sina aggressioner på oskyldiga människor och samtidigt känna att man tjänar en högre sak, ingår i ett sammanhang större och viktigare än en själv. Känslan av renhet, att man renar världen från den smuts som lägerfångarna utgör. Att man utrotar en sjukdom från jordens yta.

Det är inte så stor skillnad mellan studenters föreningsliv och nazityska dödsläger. Samma organisatoriska och psykologiska processer och samma egoistiska drivkrafter. Innan man inser det kan man inte få en bastu i drift.



//c.